En vårdag 1614 var Vallerstads kyrkby skådeplatsen för ett ganska stormigt uppträde. Några stycken mjölnardrängar från Öjebro hade nämligen kommit ditöver och anställde rappskall efter smedsgesällen Pehr Andersson, vilken föregående lördag hade avlagt besök i deras kvarnlag och då grundligt piskat upp rike Lars Mjölnare och dennes son Petter samt dessutom lovat stryk åt hela byalaget, vilket djupt grämde de gode männen i sagda kvarnby. Lars hade nämligen, då Pehr i Vallerstad en dag på eftervintern dragit åstad med en säck säd till förmalning åt fadern, smeden och torparen Anders Nilsson, ej allenast tagit oskäligt hög tull, vilket i övrigt ej ansågs ovanligt i denna kvarn, utan också bytt ut Anders Nilssons bättre vara mot en betydligt sämre. Detta och åtskilligt annat hade nu kommit sinnet att sjuda över hos unge Per, så att han en vacker dag begav sig åstad till Öjebro och på sitt sätt skipade rättvisa. Nu var åborna här visserligen inga beundrare av rike Lars Mjölnare, vilkens snikenhet, som inte kände några gränser, stundom dragit nesa och skam över hela byn, och de hade gärna unnat honom avbasningen, om inte också Per stått gruvligt illa tillboks hos dem. Ty ”Smedspelle”, som han gemenligen kallades, var fruktad i hela orten, men mest i Öjebro, vars mjölnardrängar han av någon anledning aldrig kunde tåla.

Pelle var i själ och hjärta ingen elak yngling, men umgänget i faderns smedja med varjehanda folk och särskilt några ryttare av Östgöta kavalleri, vilka bodde i socknen och alltid lät sko sina hästar hos Anders Nilsson, hade redan tidigt gjort pojken obändig och lysten efter äventyr, så att både fadern och kyrkoherden Olaus Haquini för hans skull haft många ledsamma stunder. Då kunde nog Pelle vara ångerfull en dag eller två och tycka sig ha handlat ganska dumt, men botfärdigheten räckte aldrig länge, ty så snart han träffade Måsse på Långskogen, en gammal ryttare från konung Göstas dagar, var det genast slut med ångern och Pelle färdig till nya äventyr. Ty den gamle knekten, i vilkens ögon intet bättre fanns än krigaryrket och i fred lite slagsmål, hade ett outtömligt förråd av historier från de många fälttåg han gjort. Och ju mera karlavulen en pojke var eller vild en yngling, i desto högre gunst stod han hos Måsse, vilkens oansenliga hydda alltid stod öppen för ungdomar med samma sinnelag som Pelle.

– I krig kan man bli någonting, ni pojkar, menade Måsse; det är ingen konst att stiga upp till varken ryttmästare eller krigsöverste, bara man har mod i barmen och litet tur med sig, vilket senare emellertid är alldeles nödvändigt. Jag har nog varit bland dem, som inte förstått vad det menas med att vara rädd, det kan du väl förstå Pelle, och jag har varit med i så många blodiga lekar, att jag numera inte kommer ihåg dem alla; men jag har inte haft tur, ser du, det är olyckan. Flera av mina gamla stridskamrater blev höga överstar, såsom t ex Nils Vindöga, vilken, när jag och han, då simpel ryttare liksom jag, tog danska krigskassan och tre generaler, blev anmäld inför kungen och året därpå befordrad till ryttmästare. Alla visste, att det var jag och inte Nils som hade snokat reda på juten och hans penningar samt att det just var jag som ledde överfallet. Men ser du, jag hade min gamla, fördömda otur med mig, ty dagen därpå, när jag och några till skulle rida ut och speja efter en dansk förtrupp, som väntades, blev jag i min ordning anammad av jutarne. Och när jag omsider lyckades göra mig fri och kom hem var kriget slut för den gången.

Pelle lyssnade andäktigt till gubbens historier, som föll i mycket god jord, så att pojken för varje gång allt kraftigare lovade, att bara han en gång blev vuxen, skulle han bli ryttare, gå ut i krig och komma hem som överste.

Den där vårdagen ovannämnda år eller 1614 såg det emellertid rätt mörkt och hotande ut för Pelle, ty mjölnarsällskapet från Öjebro bestod av ej mindre ån sex stora och starka kvarndrängar, vilkas beslutsamma uppsyn ej syntes båda vidare gott för den besöket gällde. De hade redan ett par timmar förgäves letat efter Per både i stugan och i smedjan samt förövrigt litet varstädes i byn, var de alldeles säkert trodde att han ännu vistades. Men ännu vid 10-tiden på dagen hade de inte lyckats finna ens ett spår efter honom, oaktat de genomletat snart sagt varenda byggnad och där till hjälp haft två av byns egna drängar, vilka för ej så längesedan fått stryk af den starke smedsgesällen och därför nu ej bådo för honom, som man säger. Den vördige kyrkherren Olaus, till vilken de även kom, sökte allvarligt och med lämpor få dem att återvända hem och ej störa friden i byn; men de svarade visserligen mycket vördnadsfullt men också ganska bestämt, att blott de fick tag i smedens Pelle, som de ämnade tukta, så att han skulle minnas dem en längre tid, så ville de sedan gärna gå sina färde. Och andra människor ämnade de ej det ringaste ont. Då kom en pojke och berättade med andan i halsen, att Per just nu vore nere på kyrkovallen, vilket hade till följd att öjebroarna genast skyndade dit. De hade emellertid ej hunnit långt, på sin höjd några stenkast från prästgården, dä de förnam ljudet av hästtrav på vägen, varvid de såg sig om och vek åt sidan. Men döm om deras förvåning, då de i ryttaren igenkände Pelle, som var utstyrd med både värja och harnesk samt dessutom en väldig piska, vars snärt snart ven om benen på mjölnarna, vilkas expedition fick ett ömkligt slut. Pelle högg, slog och smällde, där han for fram över gärdet och vägen efter de flyende, av vilka ingen enda kom helskinnad undan; ett par av dem hade till och med blivit så allvarsamt åtgångna, att de måste bäras in i den närbelägna prästgården och sedan forslas hem i ganska medtaget tillstånd.

Ryktet om denna Pers nya bragd, som i djärvhet och följder överträffade alla tidigare, spred sig med stor hastighet och nådde snart fram till fogden och länsmannen, av vilka särskilt den förre hade en gås oplockad med den bångstyrige ynglingen, sedan denne året förut väl närgånget skämtat med nämnde myndige herre, då denne en gång sade till hos smeden för att få en häst skodd. Fogden hade 1611 vid en utskrivning av krigsfolk farit ganska hårt fram även i denna socken och i rullorna obarmhärtigt stuckit in de fattigares söner, men låtit de mera burgna, som hade något att betala med, stanna hemma, ett tillvägagångssätt som uppväckte stor harm, ej minst hos Per, vilkens bäste vän, Jöns på Löten, son till en fattig torparänka och dessutom klen till hälsan, rycktes med och sedan omkom. Därför sökte Per ständigt efter tillfälle att göra fogden något puts, vilket även lyckades några gånger utan att den stränge herrn fick reda på gärningsmannen. Nu passade Per på och sömstack fogdens häst, så att denne redan vid Varv blev oförmögen att kunna gå längre, vilket vållade fogden både obehag och förargelse.

Berättelsen om Pehrs nya bedrift i Vallerstad, därunder han i så betänklig grad stört ordning och frid och lik en vanlig rövare överfallit samt livsfarligt skadat flera personer, nådde, som sagt, även fogdens öron och han gav genast befallning om Pers fängslande. Men Pehr stod ingenstans att finna, varken i byn eller på Långskogen eller på något annat ställe, där man visste att han brukade hålla till. Man sökte honom under flera veckor överallt i trakten, men Per var och förblev borta. Ryttaren Spjut i Götevid, af vilken han fått låna hästen, som likaledes var försvunnen, fick af fogden motta stränga förebråelser och var nära att råka illa ut just för det han tillhandahållit den ärkeskälmen Per sin häst. Men antingen nu Spjut ingenting visste om smedpojkens vidare öden eller ingenting ville veta, här fick emellertid fogden inte en enda upplysning. Och sedan Pers fader, gamle smeden Anders Nilsson, fått ersätta Spjut hästen, lät man denne ryttare vara i fred. Måsse i Långskogen, vilken gett Per både värja och harnesk, ville man även åt; men den barske knekten körde helt enkelt ut både fogden och länsmannen, när de infann sig och menade till på köpet, att Pehr hade gott gry i sig och gjorde sin sak bra och som en hel karl. Det hjälpte inte att de hotade Måsse med både fängelse och kanhända något ännu svårare för det han tubbat den vettvillige Per till överfall på fredligt tolk och i övrigt med så gruvliga ord tilltalat honom, en konungens fogde. Måsse svarade hånande, att ville inte fogdeföljet, som vore mycket sämre anskrivet i bygderna än den raske Per, låta en gammal ryttare vara i fred, så skulle han, Måsse, ramma dem så ätt de skulle minnas honom och sedan tala vid herr Nils Bjelke om saken, hos vilken han förmådde mycket, det ville han försäkra. Ty det vore han som lärt Nils att tygla en häst och sedan ofta ridit vid hans sida mot fiender. För övrigt vore det Måsses harnesk och värja och det kom varken fogde eller länsman vid, till vilken han lämnade sin rättfångna egendom. Och ville de inte nöja sig med detta besked och genast packa sig bort från en ärlig krigsmans ringa bostad, så skulle han visa dem att han ännu både hade en värja och kunde föra henne också att freda hus och hem.

När Öjebrodrängarna på morgonen av den här ovan antydda vårdagen gick förbi Hundavad, som nuvarande Linnevad då kallades, hade gårdsfogdens son Anders, med vilken Per stod på mycket förtrolig fot, genast hört, att besöket gällde den senare. Och då de vid passerandet av spången över ån låtit undfalla sig åtskilliga speglosor och försmädliga yttranden om den till gården hörande lilla kvarnen, blev Anders förnärmad, fattade raskt sitt parti och skyndade obemärkt i förväg genom skogen fram till själva kyrkbyn för att varsko Per, som, så snart han förnam, vilka gästerna var och deras antal, sprang bort till och genom den stora Vinbergaskogen och vidare över Varv till Måsse, för vilken han omtalade vad som vore å färde. De lade råd, varefter Måsse med synbart nöje lämnade Per värja och harnesk, gav honom en del anvisningar om hur han borde gå till väga och skickade honom därpå till Spjut i Götevid med hälsning att denne skulle låna Pehr sin häst, varefter den så rustade smedpojken, försedd med goda råd även av Spjut, som på förhand riktigt njöt av äventyret, begav sig åstad mot hemmet. Här fick han höra, att drängarna gått bort till prästgården, varför han red en liten omväg och, såsom vi förut berättat, föll sina vedersakare i ryggen.

När han en stund senare närmare eftertänkte sitt läge och följderna av överfallet, vilka nog ej länge skulle utebliva, red han skyndsamt över åkrar och gärden till Hassla och Götevid, där han för Spjut omtalade äventyret och bad att få låna hästen till Måsse, dit han nu ämnade sig.

– Ja, ta du honom så länge; efter vad jag kan förmoda, så får du nog användning för honom, var ryttarens svar, och ehuru jag måhända kommer i trångmål, när man får veta, att det varit min häst du ridit under slagsmålet, så reder jag mig nog, vill jag hoppas; du behöver honom nu i alla händelser bättre än jag och jag lår se mig om efter en annan. Din far kan för övrigt betala mig honom. Men kan du lämna honom tillbaka, så är detta så mycket bättre. Skynda nu till Måsse, törhända har han något bättre råd för dig, helst han står väl hos flera av våra gamla krigsöverstar.

Per red nu genom skogarna upp till sin gamle vän, vilken, då han förnummit händelsen vid Vallerstad, uppmanade den unge smeden att genast rida söder ut, så att han kom ur räckhåll för fogden, som denna gång helt säkert icke skulle dröja med att vidta åtgärder.

– Du skall ju i alla händelser förr eller senare bli ryttare, och då kan det här tillfället komma dig rätt lägligt. Men håll dig mot kusten och tag vägen genom Söderköping, där du kan uppsöka Lars skoflickare, om han lever. Honom skall du hälsa ifrån mig, så sörjer han nog för resans fortsättning. Och se här har du mat och några penningar, de enda jag äger. Gud vare med dig, bli en tapper ryttare och återkom inte förrän du är vorden en betrodd hövitsman, ty att du skall komma att stiga högt, det säger mig en aning. Nu ses vi nog aldrig mera åter, ty jag går snart till den sista lägerplatsen, men minns någon gång din vän, gamle Måsse; jag skall aldrig upphöra att tänka på dig. Jag har förvisso ej alltid varit dig en god rådgivare, men fältlivet sitter i mig sedan mer än 50 år tillbaka, och när jag ser dig, så är det som om jag såg mig själv sådan jag var i ungdomen. Jag har dock aldrig uppmanat dig till annat än trohet mot konung och fosterland, om jag också kanske väl ofta eldat dig till mod och beslutsamhet mot andra. Begiv dig nu åstad och glöm ej Lars skoflickare i Söderköping.

Så skildes de åt dessa, oavsett åldern, i mycket så lika naturer, av vilka den ene snart såg levnadssolen gå ned, medan den andre omsider blev en stor krigare, som banade sig fram till rikets högsta värdigheter. Länge stod gamle Måsse i dörren till sin låga stuga och blickade efter den bortridande, vilken gång efter annan vände sig om och sist däruppe på backens krön hälsade ett långt farväl till hembygden och den gamle knekten, som så väl förstått honom. Denne skyggade med handen över ögonen, rev med avigsidan av den fria armen bort något fuktigt som dallrade på hans skrumpna kind och gick, när Per så försvann vid vägens krökning i skogen, in i sin ensliga stuga.

Men Per fortsatte den smala skogsvägen till Ask, där han kom ut på stora landsvägen till Linköping. I närheten av Vreta kloster tillbragte han natten hos en gästfri bonde, och tidigt följande morgon styrde han kosan till och genom Linköping samt vidare mot öster till Söderköping, som han nådde på eftermiddagen. Efter åtskilligt sökande påträffade han omsider Lars skoflickares torftiga bostad, där han mottogs med stor välvilja och hjärtlighet, såsom varande vän till gamle Mårten, Lars’ vapenbroder, vilken senare nu på äldre dagar slagit sig ned i sin fädernestad och blivit skomakare, ett yrke som han lärt, innan han blev ryttare.

Lars var en munter fyr, som varit vida omkring i världen och i många år tjänat under utländska fanor, men i likhet med Måsse på Långskogen alltid haft ”otur”, varför han heller aldrig blivit mer än ryttare, fastän han enligt egen utsago räddat både konungar, furstar och prinsessor, af vilka sistnämnda åtminstone ett par suckat av kärlek till honom, försäkrade han heligt. Men när kungen, den enes fader, fick nys om detta, blev Lars genast avskedad och vid livets förlust förbjuden att någonsin mera beträda det rikets gränser. ”Detta”, menade Lars, ”var dock den grymmaste oturen i hela mitt liv, ty jag skulle just då bli ryttmästare och sedan överste samt kanhända, det är inte gott att veta. Kungens efterträdare, om jag bara fått gifta mig med prinsessan. Ty kungen hade inga söner”. Men när Per. nästan stum av förvåning, omsider kom sig för att fråga vad det där präktiga konungariket hette, svarade Lars, att det hade ett så konstigt namn, att Per aldrig kunde komma ihåg detsamma, och då vore det heller inte lönt att bråka med den saken.

Per blev förstås under de dagar han vistades hos den pratsamme Lars alldeles förbluffad vid åhörandet av de många märkliga öden denne försäkrade sig ha upplevt och inför denne simple skomakare, som, suckade Per, om allt gått väl, nu skulle kunnat vara kung, trädde Måsse på Långskogen för tillfället något i skuggan. Per önskade flera gånger i sitt stilla sinne, att han lyckligt och väl vore bortom det stora havet, som med en vik gick hit upp och i de egendomliga länder, varest en man med mod i bröst och kraft i arm kunde tjäna sig upp till ära och anseende, och på tredje dagen anförtrodde han Lars sina bekymmer. ”Ingenting är lättare än detta”, svarade skomakaren. ”Om några dagar går en lybeckare härifrån till Rostock; du kan sälja hästen och följa med. Jag känner skepparen, åt vilken jag gjort arbete, och skall tala vid honom om du vill.” Det ville förstås Per, som mot sysselsättning ombord togs med, och åtta dagar senare satte han sin fot på Tysklands jord, där han med några få kortare avbrott vistades i trettio år och omsider verkligen hemkom som överste. Smedsonen, Per i Vallerstad, var nämligen sedermera generalmajoren och krigsrådet Per Linderoth till Sörby, Varvs socken, vilken från simpel ryttare tjänade sig upp till nämnda värdigheter och adlades 1645 samt avled 1673. Han var gift med en mycket rik tyska Catarina Agneta Nagel, med vilken han hade en son Mårten (antagligen uppkallad efter gamle Mårten eller Måsse på Långskogen) vilken blev kapten vid Södermanlands regemente och kommendant i Laholm. Med dennes son Nils utgick emellertid Linderoths adliga ätt, vars förste kände stamfader var ovan nämnde smeden och torparen Anders Nilsson i Vallerstad, jordad å därvarande kyrkogård, såsom hans gravsten antydde. Per själv och hans hustru är begravda i Varvs kyrka, där deras kistor ännu finnas till vänster strax nedanför koret; deras gravsten med bådas uthuggna bilder är inmurad i södra kyrkoväggen.

Ur: ÖSTERGÖTLANDS VECKOBLAD, ÖSTGÖTA-POSTEN nr 6, fredagen den 29 januari 1897.